Kolonilotter - en antikapitalistisk rörelse?

Jag blev helt betagen av ett samtal i Guardian’s pod Grow, Sow, Repeat häromdagen. Det som fick mig att sätta mig upp i soffan och rätta till hörlurarna var att de helt frankt och utan omskrivningar kallade koloniområden för en anti-kapitalistisk rörelse. Alla borgerliga kolonister får ursäkta men jag kommer numera att benämna er som “de ofrivilliga antikapitalisterna”. De hade nämligen absolut en poäng i podden. Det första beviset de presenterade för denna idé var att Storbritanniens mest kända anarkist Colin Ward skrivit en bok om just kolonirörelsen, The Allotment: Its Landscape and Culture. Denna man hade i hela sitt liv spanat efter platser där det fanns tecken på anarkism, och kolonilotter var sådana platser enligt honom. Kanske ännu mer i Storbritannien än i Sverige eftersom deras 330,000 lotter samtliga verkar vara vad vi kallar odlingslotter, fast med bodar (eller sheds som de kallas, och om man älskar sin bod då är man en sheddie) och odlingstunnlar (yes, listen up Stockholm stad, det vill vi också ha). Och visst är det vi odlingskolonister som är anarkisterna inom rörelsen, alltid på jakt efter sätt att kringgå reglerna för att kunna odla och hänga på våra lotter på det sätt som vi vill. Inte på det sätt som staden bestämt. 

https://stockholmskallan.stockholm.se/post/13739

Vad är det då som är anti-kapitalistiskt? Jo, kommunen äger marken, en mark som många gånger har ett skyhögt marknadsvärde. Men kommunen varken säljer eller arrenderar ut till marknadspriser. Vi arrenderar våra lotter till ett pris som vi har råd med. Alla, precis alla, har råd att ha en odlingslott i Stockholms stad. Trots den helt vansinniga prisbilden på mark och bostäder. Och det är vackert. Det är ett finger åt marknadslogiken. För tänk om kommunen istället valt att hyra ut till den som kunde betala mest. Det hade ändrat hela karaktären på vårt gemensamma odlingslandskap och sparkat ut de allra flesta av oss. Vi får heller inte sälja något som vi odlat på våra lotter, inte till vinst i alla fall. De morötter som säljs på skördemarknader går knappast med vinst om man tänker på alla timmar som lagts ner på att odla dem. Nej, det vi odlar ska vi äta upp själva eller skänka bort. Kolonister är som regel väldigt generösa människor vad gäller vår skörd. Vi har en tendens att misslyckas med planeringen och plötsligt stå med famnen full av squash mitt i juli. Fast vi erkänner kanske inte att det är en planeringsmiss utan tar det som ett tecken på att vi i princip skulle kunna bli självförsörjande på det mesta om vi var tvungna. Självklart tvingar vi alla våra vänner att ta emot av överflödet eller så byter vi med någon som lyckats bättre med tomaterna. Och som min granne sa när vi pratade om detta i trappuppgången (ja, det är sådant man diskuterar i trappuppgångar i Bagarmossen, kapitalism och odling) “det är så skönt att ha ett ställe att gå till som inte innebär att man behöver konsumera något”. Istället för en promenad som slutar på ett fik så gör man i ordning en termos, går ner till lotten, jobbar lite, funderar lite, dricker sitt kaffe, och är sådär alldeles lagomt nöjd med livet. Helt utanför det system av konsumtion som håller på att sänka vår planet. 

En annan sak som de tog upp i programmet var odlingslotternas estetik. Ad-hoc estetiken. Det vill säga man improviserar ihop en lösning som passar just där och då. Det är ingen estetik som någon ska kopiera. Inga lösningar som kan göras i massproduktion. Inget som kan säljas på marknaden. Utan mer  av en “man tager vad man haver”-inställning. En grannkolonist fixade en soffa åt mig enligt den principen. Jag hade tre lastpallar ovanpå varandra (målade i rea-linolja, kulören som inte gick att sälja) men inget ryggstöd. Så hon tog några brädor som blivit över från ett annat projekt, satte ned dem lite lätt vinklade i sista glipan på översta lastpallen och som i ett trollslag fick jag en soffa med perfekt lutning. Jag skojade om att det nog aldrig skulle permanentas med spik och det har det inte heller. Det funkar ju ändå. Lotten är, som Alys Fowler sa i programmet, en av de få platser där ingen annan har designat allt åt dig i förväg. Vi bor i hus ritade av andra personer, vi sitter i möbler skapade av andra och promenerar i parker ritade av proffs. Men på kolonilotten är det du som skapar. Det är en kreativ oas och det är vi själva som bestämmer. Jag älskar att promenera runt på koloniområden av just den anledningen. Alla har sin egen stil. Och eftersom ingen behöver vara rädd för att sabba marknadsvärdet genom att plantera en blomma som andra tycker är ful så vågar vi vara mer sanna mot oss själva på just våra kolonilotter. 

Det är i alla fall my kind of anti-capitalism. 

Och för den som vill lyssna finns avsnittet här. 

Fermenterat ogräs och täckodlad potatis - utvärderingen

Under sommaren 2016 genomförde vi två helt okontrollerade experiment på Pungpinan. Båda föll väl ut. Över förväntan väl. 

Till vår gemensamma städdag hade vi fått en 120-liters bokashitunna av Bokashi.se och även extra bokashiströ. Det går fort att fylla en 120-liters tunna med ogräs om man har 169 lotter. Rasande fort. Och det var inte vilket ogräs som helst utan levnadsglada maskrosor med både rötter och fröställningar plus en massa andra ogräskompisar. Vi varvade strö med ogräs, plattade till så mycket det gick med en träplanka och stängde sedan tunnan och lät den stå i en månad. Det var fortfarande kallt om nätterna och bokashiprocessen behöver värme så därför fick den extra tid.

När vi sedan öppnade tunnan möttes vi av en något ovanlig syn för den som är van vid bokashi. Eftersom det även följt jord med ogräset så hade jordifieringsprocessen påbörjats, det var alltså inte mjölksyrat ogräs under locket utan något som redan började likna jord. Lite syre hade slunkit in eftersom någon gläntat på locket utan att stänga ordentligt. Kanske var det också en faktor som påskyndat jordomvandlingen och kanske var det därför som de vita jästsvamparna var så markanta. 

Maskrosorna hade blivit en prickig monstervarelse. 

Vi tömde hela tunnan i en pallkrage som fått en barriär mot mark-ogräset i form av flyttkartonger (det här är en ogräslott) och blandade med annat organiskt material, lite torrt, lite färskt, lite allt möjligt. Sedan gjorde vi små planteringsgropar som vi fyllde med jord och stoppade ner kål- och tomatplantor. Även några bönplantor. Och täckte allt med gräs.

Plantorna frodades. Inte bönorna kanske för de blev uppätna av insekter. Men grönkålen och tomatplantan blev enorma på denna lilla yta. De fick ingen extra näring under hela säsongen och grönkålen stod fint tills dess att rådjuren åt upp den på vintern. 

Däremot så kom inte en enda maskros upp i pallkragen. Och det är anmärkningsvärt. Resultatet från vårt amatörexperiment ligger tydligen i linje med kontrollerade försök i Holland där skadedjur, virus och även (tror jag) ogräsfrö förintas i fermenteringsprocessen. 

Det här är högintressant för den som har kolonilott. Just på en kolonilott har man ofta mycket ogräs men ont om utrymme så att kompostera allt ogräs tar mycket plats under lång tid. Om man kan fermentera ogräset på ett par veckor och det nästan blivit jord på fyra veckor sammanlagt skulle det kunna lösgöra värdefull yta. På en balkongodling har man ju heller inte mycket plats men då har man inte samma problem med ogräs, och i en villaträdgård finns det väl alltid plats för en komposthög som kan ligga ostörd och mysa i flera år. Så jo, det vore verkligen intressant om fler kolonister kunde prova detta. 

Vårt andra experiment handlade om ifall det var möjligt att odla potatis på kartong täckt med gräs/lövkompost och även diverse ogräsblad från lotten. Svar ja. Det gick mycket bättre för oss än för en annan kolonist som provat samma metod men med bara halm. Varför vet vi inte. Men vi fick stora fina goda potatisar. Vi försökte slänga på nytt täckmaterial allteftersom potatisen växte, och vi försökte vattna när det var torrt. Vi slarvade med båda. Och sommaren var verkligen väldigt väldigt torr. Maskarna tuggade i sig kartongen och under den gick det nu att dra isär ogräsrötterna från jorden. Det gick inte innan vi lade på kartongen. Då var det bara rötter. Ingen jord. 

Så med minimal arbetsinsats och absolut ingen nyinköpt jord fick vi alltså fina skördar av både kål, tomater och potatis. Dessutom är utgångsläget mycket mycket bättre detta år ifall man vill ge sig på de sista rötterna och komma ner i lerjorden. Jag hoppas att vi så småningom ser färre påsar med "jord" från Eldorado (det är väl mest dött fluff med handelsgödsel) och mer egen jordtillverkning på vårt område. Även om jag själv slarvar och forfarande köper jord för att göra fåror i lerjorden som jag kan så i, och jord till förkultiveringen inne i tunnelväxthuset. Men kanske det här blir sommaren som jag lyckas producera bra jord till sådd och förkultivering själv.  På vår gemensamhetsodling Bagisodlarna så gör vi faktiskt det redan med hjälp av löv och bokashinkar från Middagsfrid inne i stan. Så jag vet ju att det går!

Magisk fläder i midsommartider

Den nordiska gudinnan Freja lär ha haft sin bostad i flädern så det känns rätt fint att ha tre buskar på en liten odlingslott. Jag och Freja liksom. Vi kan nämligen hänga med både älvor och småfolk tack vare flädern, lugna nerver får vi också, känns helt rimligt, det är något särskilt med doften. Extra stark är flädern på midsommarnatten och det är då den bör skördas, kom ihåg bara att gå motsols runt busken (annars vet jag inte riktigt vad som händer)  Bladen kan användas i salvor och ska hjälpa mot diverse skador, mjuka upp huden och - trumvirvel - skydda mot förbannelser. Om midsommarafton regnar bort är alltså mitt hetaste tips att googla fläder och bli frälst.

Fläder och rabarber borde finnas i varje koloniträdgård. De hänger ihop. Inte särskilt exklusiva eller svårflörtade men multifunktionella (man kan färga tyg med dem också, båda två, bara en sån sak - men det får bli ett helt annat inlägg). Flädern blommar för fullt nu i Stockholm och det jublas inte längre förundrat över att man kan göra rabarberpaj. Men de är sommar. Riktig knallsvensk sommar. Och jag har absolut bästa sommarsyltsreceptet. Junisylt som smakar juni och som bara kan göras i juni. Jag önskar att det vore mitt eget påhitt men det är det inte utan något jag hittade i boken “Abundance. How to store and preserve your garden produce” av Alys Fowler.

So, here goes:

Rarbarber- och fläderblomssylt

450 gram rabarber, skivat i lagom stora bitar

5 stora fläderblommor

450 gram vitt socker (som gärna får ha haft en vaniljstång i sig minst ett dygn innan) - ta ej rårörsocker, jag har prövat med det och det blev inte gott

1 citron (saften)

Skölj och skiva rabarbern och lägg i en skål som inte reagerar på sura ämnen (alltså inte aluminium till exempel), i skålen häller du också ner sockret och de fem fläderblommorna. Rör runt.  Lägg en kökshanduk över och ställ undan skålen någonstans där det är hyfsat varmt i 24 timmar.

Ett dygn senare har sockret löst upp sig och rabarbern simmar runt i sockerlagen.

Häll över detta i syltkastrullen och pressa ner saften från citronen. Enligt originalreceptet ska blommorna vara kvar men jag tycker att smaken blir mer subtil om man plockar bort dem innan sylten ska kokas. Sjud nu i ca 30 minuter på låg värme tills rabarbern är mjuk och låt den sedan koka på hög värme 10 minuter. Häll upp i steriliserade burkar precis som vanligt.
Det blir en ganska rinnig sylt som är jättegod i till exempel yoghurt, på digestivekex eller rostat bröd med ost.

Och så har vi ju klassikern fläderblomssaft.  Men det kommer inte jag att göra i år. Min senaste hobby är nämligen att prova ut olika lemonad-smaker. Det började med ingefära och citron, jättegott och lite sting i. Sedan lime och mynta, friskt men inte riktigt som jag tänkt, kanske mer lime nästa gång men den variant som vi alla slutligen fastnat för är fläder, citron och mynta. Och socker förstås. Vitt socker. Det här börjar kännas som smygreklam för sockerbetsbönderna i Skåne. Superlätt och supergott blir det i alla fall, inte supersnabbt men snabbare än att göra saft.

Citronlemonad med grönmynta och fläderblom

2 liter vatten

2 deciliter socker

3 stora fläderblommor

6-8 grönmyntablad (valfritt)

1 citron, saft&skal

Koka upp vatten och socker, dra av från värmen, släng ner fläderblommorna, myntabladen och riv ner skalet. Själv har jag skaffat ett så kallat zestjärn eller citronskalare som man lätt rispar av skalet i långa strimlor med. Tusen gånger bättre än rivjärn eller potatisskalare.
Låt nu detta stå och dra i några timmar under tiden som det hela också svalnar något. Sedan pressar man ner saften från citronen och silar allt genom silduk. Häll upp i karaff eller flaskor och ställ in i kylskåpet eller frysen. Godast iskall. Det här är så gott att jag tvingas göra ny sats varje dag.
Min plan är att smyga ner till lotten imorgonnatt och cirkla motsols runt buskarna för plocka massor av fläderblommor. De ska jag frysa in i små plastpåsar tillsammans med myntablad för då kan jag plocka fram vid behov under hela sommaren, hösten och vintern. Till vintern kanske man vill dricka det här varmt, vem vet. (Vill man istället använda ingefära&citron så tycker jag att en bit stor som en tumme räcker fint, riv ner, låt dra och sila av)

Kladdig kaka - söt och syrlig

Alla goda ting är tre, rabarber är syrliga och passar därför perfekt i krusbärskakepajen som jag lade ut recept på för flera år sedan. Fortfarande en favorit bland alla kakor jag någonsin bakat och de är många. Tyvärr glömmer jag bort att baka den eftersom jag inte har receptet uppskrivet utan måste leta efter det på den här bloggen varje gång. Den är absolut värd ett försök. Receptet finns här

Glad midsommar!

Att täckodla potatis på kartong

För kanske tio-tjugo år sedan var täckodling något som bara ryggraden i förbundet för biologisk-organisk odling sysslade med, jag tänker mig att de var något äldre damer och herrar och som nog ansågs som lite udda av majoritetsodlaren. Var de egentligen inget annat än arbetsskygga hippies? Men nu är hippien död eller kanske har hen ersatts av "permies", alltså permakulturister. Lite mer högljudda än den strävsamma FOBO-pionjären, lite mer aktiva på sociala medier. För permakulturisten är täckodling inte ett alternativ, det är ett absolut måste. 

Täckodling är alltså inte längre en udda strategi på kolonilotten utan en allt vanligare syn. Den som täckodlar förfasar sig ofta över grannen som lämnar sin jord öppen, det är en dödssynd att ha öppen jord för det strider mot naturen. Även om det är sant så är det jobbigt att förfasa sig. Att skaka på huvudet och skrocka om andras felaktiga vanor. Men det är kul att prova nya tekniker och det är ju det vi gör på vår experimentlott nr 117.

Så igår på vår gemensamma städdag lade vi ut kartonger som hittats i ett grovsoprum hos allmännyttan i Bagis (bostadsrättsföreningar har aldrig grovsoprum, tur att vi odlar i ett allmännyttestarkt område) sedan gick vi bort till stadens öppna kompost på andra sidan fotbollsplanen och fyllde skottkärror med halvt komposterade löv och gammalt gräsklipp. Alla områden har sin egen rikedom. Bor man på landet kan man kvista över till en bonde och få halm till sin täckodling men det kan inte vi. Och vi vill att det här experimentet ska vara möjligt för alla som odlar på Pungpinan. Även den som inte har bil eller massor av pengar att lägga ut. Alltså använder vi oss av det som finns i vår närhet. 

Kartongerna lades ut över den ogräsmatta som utgör lott 117. På dem lade vi en klick lövkompost och en förodlad potatis, en blandning av Linzer Delikatesse, Allians och Casablanca. Sedan täckte vi med gammalt gräsklipp blandat med lite mer lövkompost och ogräs som vi dragit upp från lotten. Kanske en ca 20 cm tjockt täcke lade vi på nu en första omgång. Vi ska ta fler turer till komposten och lägga på mer en dag när vi slipper streta i duggregn och snålblåst. 

Eftersom lövkompost sällan är särskilt näringsrikt och det gamla gräset hade brunnit så tror vi inte att det blir överskott av kväve utan ganska fina förhållanden för en potatis att växa. Men vem vet. Blir det potatis så är även planen att jämföra med samma sort som vuxit i jord. Får man mer eller mindre potatis, större eller mindre, godare eller samma smak? 

En annan positiv överraskning var att den jord som förra året var ogenomtränglig av parksalladsrötter och som vi täckte med kartong och odlade ovanpå nu var i nästan perfekt skick. Grepen gled lätt ner i jorden, inga rötter som knastrade däremot en och annan mask. Fortfarande dryg lerjord men rötterna var i princip borta. Vi låter jorden vara täckt en säsong till för då borde den bli perfekt till sommaren 2017. Ett ogräs som parksallad går alltså att råda bot på med lite tålamod och inte alltför stora ansträngningar. Men åkerfräkenrötter fanns kvar, om än inte så många.

Att bryta ny mark genom att täckodla potatis på kartong är för övrigt Christina Schaffers bästa odlingstips i det här avsnittet av Odlarna podcast

kolonigrafitti

Glad blev jag när jag gled förbi denna lott idag. Sådär påskglad som när man vet att vinterns elände snart är slut och nu vinkar vi hejdå till den sobra gråa färgskalan. 

Konsten att odla med hjälp av ogräs och EM

Vår försöksodling av tomater på experimentlotten föll väl ut. Den helt parksalladsinvaderade jorden täcktes med kartong och sedan varvade vi bladen från parksalladen med lite tidningar tills vi fick något som liknade en bädd. I denna bädd gjorde vi några hål och där stoppade vi ner tre stycken halvt döda tomatplantor av sorten 'Ananas Noir' - detta var i mitten av juli. Man kan se hur små plantorna var i föregående inlägg på bilden längst ner.

Efter att en annan kolonist påpekat att det nog var lite fult med tidningarna så täckte vi med gräs. Men det var mest av kosmetiska skäl och helt ärligt så känner jag mig efter den här sommaren lite tveksam till att använda för mycket gräs som täckmaterial men de tankarna får vänta.

Tomaterna fick några nävar jord runt rötterna och idén var att vi ville se om rötterna på något sätt kunde växa i bara parksalladsblad. Inte hydroponics men leafoponics kanske....

Tidigare hade vi bryggt ett näringsvatten med hjälp av mikroferm, vi blandade lika delar vallört, åkerfräken och nässlor, lät detta jäsa i ca två veckor i en 10 liters hink där vi blandat 0,5 liter mikroferm och 0,5 liter melass. Brygden blev mörkbrun, ungefär som en svensk insjö, och doftade som vin under jäsning. Inte äckligt alls på det sätt som ett ruttnande nässelvatten brukar vara. Näringen var också fyra gånger så hög som i det rötade vatten som jag gjort tidigare och dessutom full av probiotiska mikrober som stimulerar livet i jorden. Vi spädde ut vattnet mer än rekommenderat (vilket är 1:20) och detta var den näring tomaterna fick. 

Jösses. Detta var verkligen ett fyrkantigt inlägg men det är viktigt att all fakta kommer med för resultatet var fantastiskt. Ett mirakel. 
Dessa tomater förvandlades nämligen från halvdöda taniga små stjälkar till stora kraftiga plantor. Jag har aldrig sett sådan tillväxt förut. Och detta mitt ute på friland i en allt annan än vacker svensk sommar. Eftersom experimentet inte var kontrollerat vet vi inte vilken faktor som var avgörande men jag satsar mina slantar på det fermenterade nässelvattnet. 

Om just EM och tomater kan man läsa på Botanic Cultures hemsida, några citat från referat av vetenskapliga artiklar: "EM i kulturen höjde skörden med ca 35-44%", "Ett jämnare upptag av kväve gav klart signifikant höjd skörd samt friskare och mer motståndskraftigare plantor" och "EM i kulturen gav signifikant höjd skörd samt en gröda med bättre kvalité + högre halt av C-vitamin". (ja, jag vet, forskare älskar ordet "signifikant":)

I och med detta experiment anser jag nu också att vi bevisat att man inte behöver köpa påsjord om man får en lott som är full av ogräs. Täck ogräset med kartong, använd bladen från ogräset att bygga bäddar av, gör planteringshål där lite jord kan tillföras och brygg sedan denna näringslösning. Du kanske inte kan odla allt första året, rotfrukter till exempel går bort (fast potatis är ju ett annat sätt att bearbeta ogräs). Men i gengäld blir du klimat och miljöhjälte och efter ett par säsonger har ogräsrötterna gett upp och då har du fantastisk jord. 

För den som vill köpa mikroferm och melass så rekommenderar jag Bokashi.se - framförallt rekommenderar jag Jennys blogg, där hittar man hur mycket information som helst! 

Vi angriper en ogräsinvaderad lott

Det finns några lotter på vårt koloniområde som aldrig riktigt lyckas hitta en "skötare". En sådan lott har jag bett vår styrelse om lov att köra lite experiment på och de har sagt ja. Visst hade vi kunnat lämna den till kön, men varje gång den får en ny ägare så ger hen upp efter en säsong. Därför prövar vi en annan strategi. Jag lägger ut lite bilder här som dokumentation, så kallade "före"bilder... och även på rotmattan som parksalladen skapat.

Att som nybliven odlare stå inför ett hav av flerårigt ogräs är inte en helt ovanlig utmaning. Och det är därför vi har hittat på det här försöket där både nya och gamla medlemmar kan prova lite olika metoder för att få bukt med ogräset utan att ta till metoder som jordfräs eller pallkragar med påsjord. 
Jordfräsen förstör mikrolivet och påsjorden kostar pengar. Men det kommer att ta tid, det är inget quick-fix, därför får man också öva sig i att njuta av det som finns som Lena så sant påpekade, under tiden som man försöker kväva ogräset. Lite mindfulness kanske? Inte så svårt när man hittar både vackra perenner och bärbuskar, en riktig pärla började ta form under vår arkeologiska utgrävning. 

På en och en halv timma lyckades vi göra nästan en fjärdedel av lotten synlig och även att anlägga en slags försökslasagne, dock helt utan recept. En slarvmajelasagne som kan både bära och brista. I princip slet vi bort parksalladsbladen och annat som växte där, luckrade jorden med en grep, lade på kartong, slängde tillbaka allt ogräset som vi plockat (dock utan rötter och frön, ja, kanske några som rotrester slank med och en frökapsel, sånt som händer en slarvmaja), lade på lite tidningar, lite mer ogräs, lite mer tidningar och ogräs. Vår förhoppning är att detta ska puttra ihop till jord till nästa säsong och att parksalladen ska ge upp livshoppet under denna hög. Tanken är att ingenting ska lämna lotten, allt ska återvinnas och komma åter till jorden i ett kretslopp. 

Eftersom vi hade lite hemlösa tomater så gjorde vi även några gropar i denna bädd, fyllde dem med ett par nävar jord och tryckte ner tomaterna. Om de skulle överleva, växa och bära frukt är det ett mirakel. Men det kan vi nog inte hoppas på. 

Vi hann även med att göra gödningsvatten som jag skrev om i tidigare inlägg, dock med melass denna gång eftersom fermenteringsprocessen inte riktigt kom igång utan melassen. När det puttrat klart ska vi skicka det för kontroll och om det lyckas har vi massor av gödselvatten som nog räcker till oss alla på området. Den här gången körde vi 1/3 nässlor, 1/3 vallört och 1/3 fräken.

Om någon orkar kan vi även att ge oss på att gräva upp en mindre del av lotten och rensa bort ogräsrötterna. Då har vi något att jämföra med - kanske blir det ett mini-projekt nästa gång vi ses.