Vi har haft en varm september. Den varmaste sedan jag själv skaffade kolonilott. Inga blommor eller grödor har vissnat av tidig köldknäpp i år.
Som vanligt har det dock varit ruskväder under eldningsveckan. Det är som det brukar vara. Allt ogräs som legat och torkat hinner bli rejält dyngsurt precis lagom till att man får elda upp det.
Jag kommer själv att gå i ide snart. Avslutar för den här säsongen med en påminnelse och några bilder tagna första veckan i oktober på området.
Först påminnelsen: Glöm inte att betala halva årsavgiften, 350 kronor, till föreningens plusgiro nu i oktober!
För den som missat anslagen på området vill jag påminna om att lördagen den
10 september ordnas en skördefest på Pungpinan. Från klockan 12 till 17.
Nu har vi alla chansen att byta recept, perenner, fröer. Kanske har någon saft, sylt eller annan inläggning till försäljning också. Eller en rekordstor skörd som de inte orkar äta upp (jag tippar på squash i så fall).
Klockan 14 blir det korvgrillning och givetvis bjuds det också på något vegetariskt.
Styrelsen kommer att finnas på plats så att alla får chans att ställa frågor, komma med förslag, och hemskt gärna visa intresse för att ta på sig styrelsearbete i framtiden.
Alla säsonger på en kolonilott är fina - men just nu känns hösten som den bästa tiden.
För den som vill fira dubbelt den dagen finns det även chans att åka in till Stockholms Stadsmuseum och spana in Peppar och Pumpas årliga skördefest där, den är öppen mellan 11 - 16.
I övrigt kan jag rapportera att vi nu har rekordmånga på vår kölista - 22 stycken. Intressant. För inte så många år sedan tänkte nog många att kolonilotter var något utdöende som "bara" pensionärer sysslade med. Men det verkar som om vindarna vänt. Dock ska den som står i kö inte misströsta - det finns ju 169 lotter så det blir en ganska hög omsättning varje år trots allt.
En av våra goda grannar på området tipsade om den här gurkinläggningen. Själv har jag inte hunnit pröva ännu, gurkorna ligger fortfarande och väntar på att läggas in.
Ingredienser:
2 kg slanggurka
1 gul lök
2 matskedar senapsfrön
2-3 lagerblad
10 dillkronor (dill i kruka går också bra)
Till lagen:
3 3/4 deciliter ättikssprit
5 1/4 deciliter vatten
12 deciliter socker
3/4 deciliter salt
Skiva gurkan tunt, gärna med osthyvel. Skala och hacka löken fint. Varva gurka och lök med senapsfrön, lagerblad och dillkronor i en stor glasburk.
Koka upp lagen och häll den het över gurkan (detta är ett avsteg från vanlig ättiksinläggning, då brukar man låta lagen svalna). Sätt på locket och skaka burken lätt.
Redan nästa dag är gurkan färdig att ätas på smörgås eller till stekt kött.
Förvara burken kallt.
Jag misstänker att det här receptet funkar bra på squash också - och det är ju något som de flesta brukar ha i överflöd. Utom vi - det här året blev det rena rama missväxten vad det gäller squash för oss. Men det är en del av charmen med att odla, man kan aldrig riktigt veta hur det ska gå.
Den goda grannen som gav mig receptet får representeras av den här bilden från hennes lott, tagen en höstdag för några år sedan.
Ringblommorna lyser upp nästan varenda lott just nu. Därför tänkte jag att det kunde vara roligt att pröva att göra salva på ringblommor. Den ska tydligen vara utmärkt för torra och nariga händer, även lättare utslag. Just händerna kan fara rätt illa när man är odlare. Jag har inte fått tag på den viktiga ingrediensen bivax än, men det finns en bigård på Skarpnäcks koloniområde, så kanske kan man köpa från dem. Förhoppningsvis kommer även vi att få bin till nästa säsong, så fort styrelsen ger klartecken ska vi bereda en trevlig plats för dem så att de kan pollinera våra växter och jobba ihop honung.
Efter att ha googlat runt på nätet så har jag fastnat för det här receptet. Ringblommorna är lagda på torkning. Om sex veckor vet jag ifall det fungerade.
• Ingredienser: Torkade ringblommor, olivolja och bivax (se till att det inte innehåller propolis, som är allergiframkallande)
• Ta en ren glasburk och fyll en tredjedel av den med torkade ringblommor.
• Häll på olja tills burken är nästan full. Sätt på locket. Låt därefter blandningen stå och dra i ett soligt fönster i cirka sex veckor. När detta är klart silas blomdelarna bort och du har en färdig örtolja.
Till själva salvan används 10-15 gram bivax per deciliter örtolja.
Ta en kastrull och häll i örtolja. Lägg i bivaxet i örtoljan och värm blandningen på spisen. Passa noga på att det inte blir för varmt. När bivaxet smält lyfts kastrullen av plattan. Rör blandningen tills du inte ser kastrullbottnen längre; då är salvan färdig och ska snabbt hällas upp på burk.
Nu är det den 29 augusti och jag har gjort salvan.
Det var lätt som en plätt, den känns väldigt skön och har en ganska neutral doft med en underton av honung. Jag ökade mängden bivax till 20 gram per deciliter (efter att ha googlat runt ännu mer). Färgen blev ungefär som mörk honung. Jag antar att man skulle kunna använda sig av kallpressad rapsolja också och då få en mycket mer orange salva. Fast jag vet inte, rapsolja är kanske olämpligt som hudkräm?
Nu har krusbären börjat mogna. En vän till mig berättade att hon som barn brukade lägga bären i frysen och sedan äta dem djupfrysta, en och en. Ungefär som krusbärsisglass. Jag provade. Det blev lite mindre syrligt än när man äter dem färska, men krusbär är krusbär. Det liksom drar ihop sig lite i ansiktet när man äter dem.
Så jag gör sylt. Förra året blandade jag in vanilj och kanel i sylten. I år har jag fått recept med ingefära och kardemumma. Den blev god. En "vuxen" sylt skulle man kunna säga. En sylt som man kunde sälja dyrt i små burkar på någon saluhall.
Krusbärsylt
1 liter krusbär
3 deciliter vatten
1 tesked grovt stötta kardemummakärnor
5 deciliter syltsocker
2 matskedar färsk riven ingefära
Noppa krusbären och koka dem i vattnet i 5 minuter. Mosa sedan bären genom att trycka dem mot sidorna av kastrullen.
Häll i socker och kardemumma och låt sjuda i cirka 10 minuter till under omrörning.
Ta av kastrullen från värmen och rör ned ingefäran. Det ska inte koka efter det att man rört ned ingefäran.
Häll upp i glasburkar och sylten är klar.
Nu kan en kolonist äta ekologiska här-odlade grönsaker varje dag. Har man barn som inte gillar grönt ska man skaffa trädgård. Att få äta morötter direkt i landet eller plocka de rara små sockerärtskidorna av plantan och stoppa in i munnen gillar alla. Jag har hört att förklaringen till att "direktskördat" är så mycket godare är att det fortfarande finns socker kvar i grönsaken, socker som försvinner efter några timmar. Så spring hem med potatisen och dillkvistarna och släng dem i det kokande vattnet. Det finns inget godare.
Det är faktiskt magi. Att alla dessa små fröer som stoppades i jorden i maj nu är fullvuxna grönsaker. Mat.
Vi grillar mycket. Och inte bara vi. Det blir fler och fler som tänder upp sina kolgrillar om kvällarna för varje år på vårt område. Därför vill jag dela med mig av ett recept på tunisisk morotsdipp - nästan alla ingredienserna går att plocka på en normal svensk kolonilott.
Tunisisk morotsdipp
Fem normalstora morötter
Tre vitlöksklyftor
Två matskedar olivolja
En halv gul lök
Två teskedar malen spiskummin
En matsked harissa (finns att köpa bl.a. på Jalla livs i Bagis)
Salt
Saften av en halv citron
Tre matskedar olivolja
Skiva morötterna och koka dem mjuka i saltat vatten tillsammans med vitlöken.
Skala och hacka löken. Fräs den mjuk i lite olja på svag värme. Lägg sedan i morötterna och spiskummin. Fräs en kort stund.
Mixa med stavmixer eller i matberedare till mos med citronsaften. Krydda med harissa, olivolja, salt och kör lite till.
Örtbröd på grill
Morotsröran är jättegott till allt grillat och framförallt till bröd. Vi brukar även baka bröd på grillen. Degen förbereds hemma.
Fyra deciliter vetemjöl
En halv tesked salt
Två teskedar bakpulver
50 gram smör eller margarin
En och en halv deciliter mjölk
Blanda de torra ingredienserna i en bunke. Hyvla ner kallt smör med osthyvel och nyp snabbt ihop, ungefär som en pajdeg. Blanda i mjölken och rör ihop till en deg. Lägg degen i en plastpåse som kan ligga i kylen till det är dags att gå ner till grillen.
När man kommit till trädgården kan man klippa de örter man har ner i degen. Vilka man väljer beror på smak - allt är gott tycker jag.
Gör sedan sex små rullar, ungefär i korvbrödsstorlek och lägg dessa på grillen. Här får man vara försiktig och inte placera dem där kolen är som varmast utan lite i utkanterna. Vänd dem med jämna mellanrum i ca 5-10 minuter.
En garanterad succé.
Och så slutligen ett tips på hur man bäst förvarar sallad i kylskåpet. Vi är flera som har sallad i överflöd nu - och det är inte alla dagar man kan springa ner och plocka till middagen.
Du behöver en salladslunga och plastpåsar av god kvalitet, jag rekommenderar dem som finns att köpa på IKEA med en "zip"förslutning, gärna de större modellerna.
Skölj salladen väl i kallt vatten, slunga den riktigt torr, riv sönder i lagom stora bitar och stoppa i påsarna. Slut igen påsen och gör små små hål längst upp. Vår sallad håller minst en vecka i kylskåpet när vi gör såhär, utan att förlora sin spänst.
Min så vanligtvis godlynta granne har förvandlats till den elaka drottningen från Alice i Underlandet. Under stridsropet "off with their heads!" halshugger hon numera vartenda ogräs på lotten.
Jag hejar på.
När jag fick vår lott trodde jag att den enda ordentliga formen av ogräsrensning var att omsorgsfullt gräva upp varenda liten rot. Jag grävde och grävde. Hann aldrig till sådden. Och Mme åkerfräken hånade mig glatt när hon dök upp än här än där.
Sedan kalkade jag. Det gillar inte åkerfräken. Och lade halva lotten under markduk. Odlade istället ovanpå duken i jorden från en stor komposthög. Som mest bestod av åkerfräken. Men det gick bra. Bästa skördarna har vi fått från åkerfräkenkomposten.
Så en dag började min man hugga huvudet av dem. Jag skrockade och muttrade om att det var slöseri med energi. "Man måste få upp hela roten förstår du väl!".
Jag hade fel. Sedan vi envist jagat de små liven så fort de tittar fram så har skaran decimerats. Och drar man upp dem snabbt hinner de inte ta över.
Min granne är på rätt spår. I vår hörna av Pungpinan halshugger vi nu för fullt.
Det handlar om något som kallas för kompensationspunkt. Det är den punkt när fotosyntesen producerat lika mycket socker som gått åt till cellandningen. Växten har inte har något socker kvar till lagring och tillväxt utan måste få hjälp av solen för att växa vidare. Plockar man ogräset vid den punkten kan det utarmas. Jag vet inte var punkten ligger för åkerfräken. Så vi chansar. Och även om de inte är utrotade så är de färre.
Fast för maskrosor funkar det inte. De måste upp med roten.
För den riktigt vetgiriga ogräsmanikern finns det mer information om du klickar här.
P.S. Jag vet, åkerfräken är en fantastisk läkeört med anti-inflammatoriska egenskaper och kan användas till allt från klåda till glänsande hår. Nästan varje år är det någon som upplyser mig om detta faktum. Men jag sysslar inte med läkeörter. Så för mig är den ett gissel.
