tisdag 21 november 2017

Kolonilotter - en antikapitalistisk rörelse?

Jag blev helt betagen av ett samtal i Guardian’s pod Grow, Sow, Repeat häromdagen. Det som fick mig att sätta mig upp i soffan och rätta till hörlurarna var att de helt frankt och utan omskrivningar kallade koloniområden för en anti-kapitalistisk rörelse. Alla borgerliga kolonister får ursäkta men jag kommer numera att benämna er som “de ofrivilliga antikapitalisterna”. De hade nämligen absolut en poäng i podden. Det första beviset de presenterade för denna idé var att Storbritanniens mest kända anarkist Colin Ward skrivit en bok om just kolonirörelsen, The Allotment: Its Landscape and Culture. Denna man hade i hela sitt liv spanat efter platser där det fanns tecken på anarkism, och kolonilotter var sådana platser enligt honom. Kanske ännu mer i Storbritannien än i Sverige eftersom deras 330,000 lotter samtliga verkar vara vad vi kallar odlingslotter, fast med bodar (eller sheds som de kallas, och om man älskar sin bod då är man en sheddie) och odlingstunnlar (yes, listen up Stockholm stad, det vill vi också ha). Och visst är det vi odlingskolonister som är anarkisterna inom rörelsen, alltid på jakt efter sätt att kringgå reglerna för att kunna odla och hänga på våra lotter på det sätt som vi vill. Inte på det sätt som staden bestämt. 
https://stockholmskallan.stockholm.se/post/13739
Vad är det då som är anti-kapitalistiskt? Jo, kommunen äger marken, en mark som många gånger har ett skyhögt marknadsvärde. Men kommunen varken säljer eller arrenderar ut till marknadspriser. Vi arrenderar våra lotter till ett pris som vi har råd med. Alla, precis alla, har råd att ha en odlingslott i Stockholms stad. Trots den helt vansinniga prisbilden på mark och bostäder. Och det är vackert. Det är ett finger åt marknadslogiken. För tänk om kommunen istället valt att hyra ut till den som kunde betala mest. Det hade ändrat hela karaktären på vårt gemensamma odlingslandskap och sparkat ut de allra flesta av oss. Vi får heller inte sälja något som vi odlat på våra lotter, inte till vinst i alla fall. De morötter som säljs på skördemarknader går knappast med vinst om man tänker på alla timmar som lagts ner på att odla dem. Nej, det vi odlar ska vi äta upp själva eller skänka bort. Kolonister är som regel väldigt generösa människor vad gäller vår skörd. Vi har en tendens att misslyckas med planeringen och plötsligt stå med famnen full av squash mitt i juli. Fast vi erkänner kanske inte att det är en planeringsmiss utan tar det som ett tecken på att vi i princip skulle kunna bli självförsörjande på det mesta om vi var tvungna. Självklart tvingar vi alla våra vänner att ta emot av överflödet eller så byter vi med någon som lyckats bättre med tomaterna. Och som min granne sa när vi pratade om detta i trappuppgången (ja, det är sådant man diskuterar i trappuppgångar i Bagarmossen, kapitalism och odling) “det är så skönt att ha ett ställe att gå till som inte innebär att man behöver konsumera något”. Istället för en promenad som slutar på ett fik så gör man i ordning en termos, går ner till lotten, jobbar lite, funderar lite, dricker sitt kaffe, och är sådär alldeles lagomt nöjd med livet. Helt utanför det system av konsumtion som håller på att sänka vår planet. 

En annan sak som de tog upp i programmet var odlingslotternas estetik. Ad-hoc estetiken. Det vill säga man improviserar ihop en lösning som passar just där och då. Det är ingen estetik som någon ska kopiera. Inga lösningar som kan göras i massproduktion. Inget som kan säljas på marknaden. Utan mer  av en “man tager vad man haver”-inställning. En grannkolonist fixade en soffa åt mig enligt den principen. Jag hade tre lastpallar ovanpå varandra (målade i rea-linolja, kulören som inte gick att sälja) men inget ryggstöd. Så hon tog några brädor som blivit över från ett annat projekt, satte ned dem lite lätt vinklade i sista glipan på översta lastpallen och som i ett trollslag fick jag en soffa med perfekt lutning. Jag skojade om att det nog aldrig skulle permanentas med spik och det har det inte heller. Det funkar ju ändå. Lotten är, som Alys Fowler sa i programmet, en av de få platser där ingen annan har designat allt åt dig i förväg. Vi bor i hus ritade av andra personer, vi sitter i möbler skapade av andra och promenerar i parker ritade av proffs. Men på kolonilotten är det du som skapar. Det är en kreativ oas och det är vi själva som bestämmer. Jag älskar att promenera runt på koloniområden av just den anledningen. Alla har sin egen stil. Och eftersom ingen behöver vara rädd för att sabba marknadsvärdet genom att plantera en blomma som andra tycker är ful så vågar vi vara mer sanna mot oss själva på just våra kolonilotter. 

Det är i alla fall my kind of anti-capitalism. 

måndag 27 mars 2017

Fermenterat ogräs och täckodlad potatis - utvärderingen

Under sommaren 2016 genomförde vi två helt okontrollerade experiment på Pungpinan. Båda föll väl ut. Över förväntan väl. 

Till vår gemensamma städdag hade vi fått en 120-liters bokashitunna av Bokashi.se och även extra bokashiströ. Det går fort att fylla en 120-liters tunna med ogräs om man har 169 lotter. Rasande fort. Och det var inte vilket ogräs som helst utan levnadsglada maskrosor med både rötter och fröställningar plus en massa andra ogräskompisar. Vi varvade strö med ogräs, plattade till så mycket det gick med en träplanka och stängde sedan tunnan och lät den stå i en månad. Det var fortfarande kallt om nätterna och bokashiprocessen behöver värme så därför fick den extra tid.



När vi sedan öppnade tunnan möttes vi av en något ovanlig syn för den som är van vid bokashi. Eftersom det även följt jord med ogräset så hade jordifieringsprocessen påbörjats, det var alltså inte mjölksyrat ogräs under locket utan något som redan började likna jord. Lite syre hade slunkit in eftersom någon gläntat på locket utan att stänga ordentligt. Kanske var det också en faktor som påskyndat jordomvandlingen och kanske var det därför som de vita jästsvamparna var så markanta. 

Maskrosorna hade blivit en prickig monstervarelse. 

Vi tömde hela tunnan i en pallkrage som fått en barriär mot mark-ogräset i form av flyttkartonger (det här är en ogräslott) och blandade med annat organiskt material, lite torrt, lite färskt, lite allt möjligt. Sedan gjorde vi små planteringsgropar som vi fyllde med jord och stoppade ner kål- och tomatplantor. Även några bönplantor. Och täckte allt med gräs.


Plantorna frodades. Inte bönorna kanske för de blev uppätna av insekter. Men grönkålen och tomatplantan blev enorma på denna lilla yta. De fick ingen extra näring under hela säsongen och grönkålen stod fint tills dess att rådjuren åt upp den på vintern. 

Däremot så kom inte en enda maskros upp i pallkragen. Och det är anmärkningsvärt. Resultatet från vårt amatörexperiment ligger tydligen i linje med kontrollerade försök i Holland där skadedjur, virus och även (tror jag) ogräsfrö förintas i fermenteringsprocessen. 

Det här är högintressant för den som har kolonilott. Just på en kolonilott har man ofta mycket ogräs men ont om utrymme så att kompostera allt ogräs tar mycket plats under lång tid. Om man kan fermentera ogräset på ett par veckor och det nästan blivit jord på fyra veckor sammanlagt skulle det kunna lösgöra värdefull yta. På en balkongodling har man ju heller inte mycket plats men då har man inte samma problem med ogräs, och i en villaträdgård finns det väl alltid plats för en komposthög som kan ligga ostörd och mysa i flera år. Så jo, det vore verkligen intressant om fler kolonister kunde prova detta. 

Vårt andra experiment handlade om ifall det var möjligt att odla potatis på kartong täckt med gräs/lövkompost och även diverse ogräsblad från lotten. Svar ja. Det gick mycket bättre för oss än för en annan kolonist som provat samma metod men med bara halm. Varför vet vi inte. Men vi fick stora fina goda potatisar. Vi försökte slänga på nytt täckmaterial allteftersom potatisen växte, och vi försökte vattna när det var torrt. Vi slarvade med båda. Och sommaren var verkligen väldigt väldigt torr. Maskarna tuggade i sig kartongen och under den gick det nu att dra isär ogräsrötterna från jorden. Det gick inte innan vi lade på kartongen. Då var det bara rötter. Ingen jord. 



Så med minimal arbetsinsats och absolut ingen nyinköpt jord fick vi alltså fina skördar av både kål, tomater och potatis. Dessutom är utgångsläget mycket mycket bättre detta år ifall man vill ge sig på de sista rötterna och komma ner i lerjorden. Jag hoppas att vi så småningom ser färre påsar med "jord" från Eldorado (det är väl mest dött fluff med handelsgödsel) och mer egen jordtillverkning på vårt område. Även om jag själv slarvar och forfarande köper jord för att göra fåror i lerjorden som jag kan så i, och jord till förkultiveringen inne i tunnelväxthuset. Men kanske det här blir sommaren som jag lyckas producera bra jord till sådd och förkultivering själv.  På vår gemensamhetsodling Bagisodlarna så gör vi faktiskt det redan med hjälp av löv och bokashinkar från Middagsfrid inne i stan. Så jag vet ju att det går!

Kolonilotter - en antikapitalistisk rörelse?

Jag blev helt betagen av ett samtal i Guardian’s pod Grow, Sow, Repea t häromdagen.  Det som fick mig att sätta mig upp i soffan och rätta ...