tisdag 21 november 2017

Kolonilotter - en antikapitalistisk rörelse?

Jag blev helt betagen av ett samtal i Guardian’s pod Grow, Sow, Repeat häromdagen. Det som fick mig att sätta mig upp i soffan och rätta till hörlurarna var att de helt frankt och utan omskrivningar kallade koloniområden för en anti-kapitalistisk rörelse. Alla borgerliga kolonister får ursäkta men jag kommer numera att benämna er som “de ofrivilliga antikapitalisterna”. De hade nämligen absolut en poäng i podden. Det första beviset de presenterade för denna idé var att Storbritanniens mest kända anarkist Colin Ward skrivit en bok om just kolonirörelsen, The Allotment: Its Landscape and Culture. Denna man hade i hela sitt liv spanat efter platser där det fanns tecken på anarkism, och kolonilotter var sådana platser enligt honom. Kanske ännu mer i Storbritannien än i Sverige eftersom deras 330,000 lotter samtliga verkar vara vad vi kallar odlingslotter, fast med bodar (eller sheds som de kallas, och om man älskar sin bod då är man en sheddie) och odlingstunnlar (yes, listen up Stockholm stad, det vill vi också ha). Och visst är det vi odlingskolonister som är anarkisterna inom rörelsen, alltid på jakt efter sätt att kringgå reglerna för att kunna odla och hänga på våra lotter på det sätt som vi vill. Inte på det sätt som staden bestämt. 
https://stockholmskallan.stockholm.se/post/13739
Vad är det då som är anti-kapitalistiskt? Jo, kommunen äger marken, en mark som många gånger har ett skyhögt marknadsvärde. Men kommunen varken säljer eller arrenderar ut till marknadspriser. Vi arrenderar våra lotter till ett pris som vi har råd med. Alla, precis alla, har råd att ha en odlingslott i Stockholms stad. Trots den helt vansinniga prisbilden på mark och bostäder. Och det är vackert. Det är ett finger åt marknadslogiken. För tänk om kommunen istället valt att hyra ut till den som kunde betala mest. Det hade ändrat hela karaktären på vårt gemensamma odlingslandskap och sparkat ut de allra flesta av oss. Vi får heller inte sälja något som vi odlat på våra lotter, inte till vinst i alla fall. De morötter som säljs på skördemarknader går knappast med vinst om man tänker på alla timmar som lagts ner på att odla dem. Nej, det vi odlar ska vi äta upp själva eller skänka bort. Kolonister är som regel väldigt generösa människor vad gäller vår skörd. Vi har en tendens att misslyckas med planeringen och plötsligt stå med famnen full av squash mitt i juli. Fast vi erkänner kanske inte att det är en planeringsmiss utan tar det som ett tecken på att vi i princip skulle kunna bli självförsörjande på det mesta om vi var tvungna. Självklart tvingar vi alla våra vänner att ta emot av överflödet eller så byter vi med någon som lyckats bättre med tomaterna. Och som min granne sa när vi pratade om detta i trappuppgången (ja, det är sådant man diskuterar i trappuppgångar i Bagarmossen, kapitalism och odling) “det är så skönt att ha ett ställe att gå till som inte innebär att man behöver konsumera något”. Istället för en promenad som slutar på ett fik så gör man i ordning en termos, går ner till lotten, jobbar lite, funderar lite, dricker sitt kaffe, och är sådär alldeles lagomt nöjd med livet. Helt utanför det system av konsumtion som håller på att sänka vår planet. 

En annan sak som de tog upp i programmet var odlingslotternas estetik. Ad-hoc estetiken. Det vill säga man improviserar ihop en lösning som passar just där och då. Det är ingen estetik som någon ska kopiera. Inga lösningar som kan göras i massproduktion. Inget som kan säljas på marknaden. Utan mer  av en “man tager vad man haver”-inställning. En grannkolonist fixade en soffa åt mig enligt den principen. Jag hade tre lastpallar ovanpå varandra (målade i rea-linolja, kulören som inte gick att sälja) men inget ryggstöd. Så hon tog några brädor som blivit över från ett annat projekt, satte ned dem lite lätt vinklade i sista glipan på översta lastpallen och som i ett trollslag fick jag en soffa med perfekt lutning. Jag skojade om att det nog aldrig skulle permanentas med spik och det har det inte heller. Det funkar ju ändå. Lotten är, som Alys Fowler sa i programmet, en av de få platser där ingen annan har designat allt åt dig i förväg. Vi bor i hus ritade av andra personer, vi sitter i möbler skapade av andra och promenerar i parker ritade av proffs. Men på kolonilotten är det du som skapar. Det är en kreativ oas och det är vi själva som bestämmer. Jag älskar att promenera runt på koloniområden av just den anledningen. Alla har sin egen stil. Och eftersom ingen behöver vara rädd för att sabba marknadsvärdet genom att plantera en blomma som andra tycker är ful så vågar vi vara mer sanna mot oss själva på just våra kolonilotter. 

Det är i alla fall my kind of anti-capitalism. 

1 kommentar:

  1. Det där om att alla har råd, gäller tyvärr inte alla .... I Göteborg kostar en kolonilott med stuga, mellan 600 000 upp till fantasisummor som 2 milj för en centralt belägen kolonilott.

    SvaraRadera

Kolonilotter - en antikapitalistisk rörelse?

Jag blev helt betagen av ett samtal i Guardian’s pod Grow, Sow, Repea t häromdagen.  Det som fick mig att sätta mig upp i soffan och rätta ...